Konsten att leva med hybris.

I lilla landet lagom får man inte tro att man är någon, man ska passa in, följa den gyllene medelvägen, vara politiskt korrekt, följa sociala normer och regler.
Man ska vara bildad, snygg, vältalig, framgångsrik och social.
Men om man vet att man skulle vara något av detta så ska man inte vara medveten om det.
Min far brukade alltid säga till mig: "De intelligentaste människorna är dom som tror att de inte vet någonting."
Genom mitt liv har jag därför frenetiskt försökt att inte tro att jag vet något.
Det har gått sådär.. Under en period resulterade denna strävan i en total helomvändning, jag menade att jag i princip visste allt. Jag gjorde mitt bästa för att övertyga mänskligheten om att det jag visste var det rätta, den ENDA vägen.
Efter att det gick upp för mig hur extremt felinformerad jag varit om läget blev det skamvrån som gällde. Jag har sedan dess varit väldigt återhållsam med att bli politiskt eller religiöst insnöad.

Trots denna uppfostran, det svenska sociala klimatet och strävan efter att inte tro att jag vet något har det ändå alltid funnits ett frö av storhetsvansinne i mig.
Jag tror att de flesta människor har det så.
Under min ungdom har jag ganska frekvent fått för mig att skriva ner tal som jag skulle vilja hålla för mänskligheten. Detta har gällt allt från miljön, hur man ska behandla varandra till fenomentet Gud och så vidare.
Jag har alltså inte lyckats med min strävan att vara en intelligent människa som tror att hon inte vet något, utan tror istället ibland att saker som jag tänker skulle kunna påverka hela världen och göra jorden till en bättre plats att leva på. Förutsatt att jag fick möjligheten att hålla dessa tal och att människor faktiskt lyssnade och tog det till sig.

Konsten att leva med hybris är svår, det är en ständig balansgång mellan vad man vill säga och borde säga till människor man möter.
Det är svårt att veta att man faktiskt har något vettigt att tillägga och sedan lägga band på sig och inget säga eftersom det är osvenskt etc.
Men jag tror faktiskt att det samhälle vi lever i skulle bli bra mycket mer färgstarkt och kul att finnas i om fler människor lät storhetsvansinnet ta över ibland.
(med reservation för religiösa och politiska fanatiker som vill inskränka människors rättigheter)

Fuck, jag erkänner! Jag skulle bli en enormt bra världsdiktator!