Att inte begära någonting.

Filosofen Diogenes ska enligt sägnen avsagt sig allt materiellt ägande för att nå upplysning. Han levde i en tunna utanför staden. Alexander den store, erövrare av bla. grekland och härskare över det "Hellenistiska riket" hörde talas om denne vise man och bestämde sig för att avlägga en visit. När han kom förbi tunnan såg han den solande Diogenes och beundrade honom. Alexander erbjöd Diogenes en önskan, han skulle få önska sig vad som helst och Alexander skulle se till att han fick det han ville ha. Den cyniske Diogenes framförde då sin önskan: "Flytta på dig, för du skymmer solen"..

Det är en vacker berättelse, vare sig den är sann eller osann, och får en att fundera på begär.
Varför vill vi ha så mycket?
Kan vi inte bara nöja oss med det vi redan har, vad är det i oss som hela tiden får oss att sträva efter mer?
Och när man vill ha något eller någon man inte kan få, vad är det som gör att vi har så svårt att acceptera läget så som det är?

Om man tittar på relationer t.ex. så ser man gång på gång människor som vill ha någon egentligen mest kanske för att den andra parten verkar så otillgänglig. "Ha-begäret" triggas och jakten efter det man inte kan få blir större än personen som man nu tror sig vilja ha.
Varför är vi människor så idiotiska på det sättet?

Tänk vad enkelt livet vore om man inte önskade något, om man inte begärde något utan bara levde. Åt, sov och bajsade.

Men det är inte så. Vi drömmer, vi önskar, vi hoppas, vi längtar.
På ett sätt är det väl det som gjort att människan tagit sig dit hon är.
Det är våran hopplösa ocyniska bild av verkligheten som får oss att tro att vi kan göra skillnad, att vi kan lyckas.

Det här är inte så bra det kan bli. Det kan bli ännu bättre!