Ibland känner jag mig sådär uppskruvad som en leksak.
Större delen av sommaren har det varit så, jobb,flytt, festival, semester mm.
Trots "lugn och ro" som sommaren sägs erbjuda så har det mer känts som "galet och stressigt".
När så saker och ting nu börjar lugna ner sig för att så småningom landa in i det vi kallar vardag sitter jag här med relativt lagom mycket psykbryt och oroar mig för alla världens kriser och försöker minnas det som en spännande människa sa i somras;
Problemet är inte att du är maktlös och inte kan påverka det som händer omkring dig, Problemet är att du från början fick för dig att du var viktig och överhuvudtaget hade någon möjlighet att ändra på saker och ting.
Det var på nåt sätt det mest klockrena och själsligt befriande jag någonsin hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar